Föddes 1965 i Västervik. Var i mina yngre år en globetrotter, men insåg ganska snart att "borta är bra, men hemma är bäst".
Djur har alltid funnits vid min sida. Det började med guldhamstern Chickolina, sen blev det den vita kaninen Hoppan och undulaterna Felix o Felixa. En förkärlek för katter har jag alltid haft. De har alltid lyssnat på mig. Så...när jag var 20 år och bestämde mig för att flytta hemifrån - så blev det katt. En svart vacker hittekatt, som jag döpte till Julinko. Vi fick 17 härliga år tillsammans. En katt jag aldrig glömmer.
Under åren har jag haft en hel del katter. Många har varit hittekatter, som ingen har velat ha. Idag har vi fem stycken katter - Afrodite, Figaro, Bagheera, Baloo och Fabian.
Jag är sambo med Örjan och har två barn - Adam (19 år) och Lucas (11 år). Bor på en gård i Vivelsjö, Lofta, som ligger utanför Gamleby. På gården finns även höns, får och islandshästar. Jag har en stor passion för djur, men jag gillar även trädgårdsdesign, inredning och det mediala. Mina favoritfärger är svart o vitt, men grönt ger mig tur. Gillar allt som kan tillföra mig något positivt, men ogillar djurplågeri, orättvisor o krig. I min personlighet ligger det i att vara ansvarsfull, noggrann och ha ordningssinne. Som plus på det hela så är jag ofta glad och har en stor portion humor.
När jag var liten, så drömde jag om att man kunde prata med djuren. Såg på filmer, som Dr. Doolittle och har alltid gillat filmer med djur i huvudrollerna. Har känt på mig att djur har förstått vad jag har sagt o känt. Jag har alltid pratat med mina djur och "fantiserat" att jag fått svar tillbaka. Eller... var det fantasier? Ibland fick jag ju svar, som jag egentligen inte ville ha.
Det började en sommar när jag stod och diskade i köket och hade fönstret öppet. Jag hörde fåglarna kvittra utanför. Plötsligt gick det tjatiga tankar genom mitt huvud: - Hallå, vi har inget vatten här. Kan du fylla på med vatten? Vi vill bada! Hallå! / Samtidigt så såg jag bilder inne i mitt huvud på gråsparvarna ute, som ville bada i fågelbadet, men där fanns inget vatten. Jag gick direkt ut och fyllde på vatten och fåglarna satte igång att bada.
Samma sommar hörde jag flera djur "prata" till mig och ett tag trodde jag att jag hade blivit tokig. För att få en bekräftelse på att jag inte var tokig, så bestämde jag mig för att gå en helgkurs i djurkommunikation. Jag hamnade hos djurkommunikatören Linda Ericsson utanför Växjö. Efter den helgen visste jag att jag i alla fall inte var tokig. Jag förstod faktiskt vad djuren sa.
Som djurpratare utvecklas jag hela tiden; även i mitt andra mediala arbete. Ibland har jag bra dagar och ibland lite sämre. Det beror mycket på djuren också förstås. En del vill verkligen prata av sig och en del vill inte alls säga så mycket. Jag har alltid haft en stark intuition och har ofta sagt: - Vad var det jag sa! Det visste jag väl!
Det viktigaste är att tro på sig själv och att tro att allt är möjligt. Gör du det - så har du kommit halvvägs.
Med vänliga hälsningar,
Eva Vácha